En av dessa coola och attraktiva personer promenerar mot mig och jag känner igen henne. Det är Amira El Sineity, sångerska i det svenska reggaebandet Roots By Nature, som stod för festivalens öppningsframträdande.

Jag frågade henne hur hon blev inbjuden att uppträda på årets festival.

"Jag skickade vår CD till Yared och kunde knappt tro det när han ringde mig med vår musik i bakgrunden, svarade hon med ett varmt leende. "Vi var hedrade att vara först, att ha fått det förtroendet."

Amira har besökt festivalen tidigare och beskriver det som "en barnvänlig event" och hon "förstår att polisen måste hålla ordning men vi måste alla måste samarbeta för att det ska funka." När jag fotar Amira känner en del människor igen henne och hon signar gladeligen några autografer.

Erik Thyselius (vänster) som skriver bloggen svenskreggae.blogspot.com pratade varmt om Roots By Nature.

"De förtjänade en bättre tid för framträdande eftersom de var först ut hade folkmassorna inte hunnit dit ännu, det är synd och jag hoppas att de får mycket uppmärksamhet." Han var mindre berömmande om Misty In Roots som han kände var "lite sömnig."

Men det fanns ingen chans till att jag skulle bli sömnig när jag fortsatte mot tältscenen med ekande ljud av dunkande rytmer och en jublande folkmassa.

Jag gillar överraskningar.

Detta var mitt tredje besök till reggae festivalen så jag visste ungefär vad jag kunde vänta mig och det är överraskningarna jag gillar. Nej, regnet var ingen överraskning, eller köerna vid Back A Yard. Jag var inte ens förvånad över de elavbrott som drabbade festivalen dag 1.

Det var däremot överraskningar som Messob, en etiopisk och eritreansk restaurang som var där för att erbjuda deras smakrika mat.

Och publikens reaktion till reggaesångaren Alaine.

Även om Alaine var en utmärkande artist i VoiceMail (Craig Jackson och Kevin Blaire) framträdde hon sina egna sololåtar som; Heavenly, Rise In Love och en personlig favorit, Deeper.

Att säga att publiken blev galen är en underdrift!


Alaine var en stor hit

Kroppar pressades framåt mot scenen och tre scenvakter patrullerade och erbjöd förnuftigt nog vatten till dem längst fram. Det var inte lika smart att den längsta av de tre vakterna stod i mitten och skymde artisten något. Men inget kunde distrahera denna publik som tjoade, hurrade och skrek glatt när den högklackade sångerskan framförde sin själfulla reggae medan många sjöng med.

Tändare höjdes i luften under vissa låtar och tjejen bredvid mig höll upp sitt glas, slöt ögonen och gungade till musiken.

Alaine själv blev tydligt tagen av publikens reaktion och hon stannade till och bröt ut i ett brett leende, som ett försök att ta in allt.

Höjdpunkten kom när hon ropade, "Jag ska flytta till Sverige!"-tältet lyftes. Hon var älskad och hon besvarade publikens kärlek.

Det var en underbar atmosfär att befinna sig i och det var tur att VoiceMail följde upp med ett energiskt Dancehall framträdande. VoiceMails framträdande var starkt trots att de nyligen har förlorat en av gruppmedlemmarna, Oneil Edwards, under ett fruktansvärt rån i Jamaica

När jag senare pratade med Alaine backstage förklarade hon att "de hade rest en hel del genom Europa och reaktionen från Uppsala publiken var den absolut bästa."

Nu var det min tur att le stolt.

Big up Uppsala! 


Andy Collins