Startsida 
Musik Jazz/Blues Stockholm Jazz Fest - dag 1
Musik Jazz/Blues Stockholm Jazz Fest - dag 1
| Stockholm Jazz Fest - dag 1 |
| Skrivet av Christian Hofverberg |
| 2010-06-11 07:50 |
|
Jag försöker men det är svårt att undvika. Mycket svårt. Det är svårt att inte jämföra 2010 års upplaga av jazzfestivalen med förra årets festival. Den festivalen hade Erykah Badu. Den här festivalen har inte det. Skulle nästan ha kunnat sätta punkt här. Men det kan jag inte. Tack vare Tensta Gospel Choir. För när festivalen klockan halv fyra på torsdagseftermiddagen drar igång på riktigt så är det den välkända och omtyckta kören från Tensta som med finstämda gospeltoner och funkiga rytmer håller festivalens fana högt. Tyvärr har inte de stora publikskarorna hunnit komma än, och publiken som är där kanske inte är den mest dansanta. Ingen kan dock beskylla karismatiska körledaren Cedwin Sandanam för att inte försöka locka med åskådarna i körens entusiasm. Han får god hjälp av sina solister. Framförallt är det Dinah Yonas och Prince Mturiki Mpedzisi som sticker ut. Dinah med sin sång, Prince med sin energi. Tensta Gospel Choir ger alltså festivalen en bra start. Men sedan sjunker post-Badu syndromet in igen och gör att stora delar av första dagen känns ganska avslagen. Gretchen Parlato, en underbar sångerska, gör visserligen ett bra framträdande men hennes musik passar bättre på en jazzklubb än på festivalens scen Kvarnen. Scenerna är ett litet kapitel för sig. Istället för en huvudscen så har festivalen i år delat upp den i två identiska scener som står precis bredvid varandra. Anledning till detta är svår att skönja. Uppdelningen ger bara ett splittrat intryck. Scenernas namn må vara Kranen och Varvet men de påminner mer om två gigantiska valar i färd med att svälja både instrument och musiker. Och den stackars lilla scenen Backen har ingen Leela James att luta sig emot i år så den passerar nästan obemärkt förbi. Den avslagna stämningen märks både uppe i det glest besökta presscentret och nere hos åskådarna vid scenerna. Det är helt enkelt inte samma energi hos festivalen, och inte samma kvalitet heller, i år som under förra året. Tensta Gospel kommer dock till räddning lite senare under dagen. Tillsammans med Jenny Wilson så bidrar delar av kören till att tempot höjs. Publiken strömmar också till. Dagen avslutas med acid-jazz pionjärerna The Brand New Heavies. Många har kommit för att se dem, och nostalgiförväntningarna ligger i luften. Till viss del lyckas också N’Dea Davenport och hennes souljazzkumpaner leva upp till dem. Men bara i hits som “Midnight at the oasis” och “Dream on dramer”. I övrigt är deras framträdande en ganska tråkig historia. |
Om ni behöver live musik på toppnivå så har ni mannen här, jag fixar 