Livet | Kungen är borta |
| Skrivet av Andy Collins |
| 2009-07-04 08:15 |
 Om jag inte hade lidit av en skada i ryggen så skulle jag ha skrivit det här tidigare men så här i efterhand så gav det känslorna tid att lägga sig och det gav mig tid att reflektera över Michael Jacksons bortgång. När Angelina ringde mig tidigt på fredag morgon och sade åt mig att sätta på tv:n så visste jag att det var ett “vart var du när du hörde”-ögonblick. Jag kommer ihåg vart jag var när jag hörde att Elvis hade dött, Bob Marley, John Lennon och till och med Olof Palme. Mitt hjärta sjönk medan min tv vaknade till liv eftersom jag var rädd att jag skulle hälsas av Obamas ansikte. Jag vet att jag inte är den enda som tänker på honom som en person som en minoritet kan tänkas vilja skada. Istället visade tv:n Michael Jackson. Jag var chockad. Inte förvånad eller ledsen tror jag, bara chockad. När mina barn tittade på tv:n började jag förklara vem han var och varför hans död en så stor händelse. Medan olika bilder från olika delar av Michael Jacksons liv visades frågade min dotter om och om igen “är det där han, är det där han”? Jag ville veta varför han hade dött. Urbanlife hade uttalat oro angående de 50 konsert datumen planerade för London och rapporter om cancer gjorde inget för att minska vår rädsla för att showerna skulle ställas in eller flyttas. Var stressen över dessa evenemang för mycket? Vi måste också komma ihåg att dessa shower planerades att äga rum under en period av två år, inte varje dag, som en del kanske tror. En välkänd kommentar från när Elvis dog var– det här var det bästa karriärsdraget han kunde göra, och jag kan inte låta bli att tänka att det samma kan sägas om MJ nu. Möjligheten att få se den här mannen framföra en av sina sista konserter någonsin skapade ett tryck utan dess like, där biljetterna var mer eftertraktade än en kall cola i öknen. Min kusin trodde att han hade köpt biljetter för £53 styck, bara för att inse att de faktiskt kostade £530 styck när hans Visa kort inte accepterades i affärerna. Kunde Michael Jacksons död vara en bluff? En desperat utväg planerad i hemlighet under de senaste åren? Gömma sig med Elvis och Bruce Lee. Konspirationsteoretiker kan anmäla sig här! Jag behövde bevis. Jag hittade bevis. Här Det var inte förrän jag såg den här bilden som sanningen slog mig. Han var verkligen borta. Rapporter i London beskriver honom som mycket underviktig, skallig och med enbart piller i magen. Hade han ett drogberoende? För varje ny rapport som släpps verkar det mer och mer troligt. Likheterna mellan honom och Elvis är skrämmande. Läkarna verkar inte kunna säga nej till stjärnorna. Amy Winehouse är en annan välkänd person som kan få vad hon vill, när hon vill och utan att någon säger nej, oavsett de hemska konsekvenserna. Några dagar efter MJ’s död fick jag ett mail som berättade om Tajudeen Abdul-Raheem. Det stod: Vi har förlorat en mycket fin man – en som gav så mycket till afrikanerna och personer av afrikanskt ursprung. Han var också stolt över sitt utseende, sitt arv och sin historia. Inga operationer här. Vi kommer alla att sakna honom, hans intellekt och inspiration. Må han vila i frid. Efter att ha läst det kom mina blandade tankar om Michael Jackson åter upp till ytan.
 Frågan om Michael Jacksons besatthet av att se kaukasisk ut (han påstogs lida av vitiligo, en sällsynt sjukdom som orsakar fläckar av vit färg, som i hans fall inte var fläckar) och pedofil anklagelserna, dessa är numera tabuämnen som ingen vågar nämna. Inget av det har varit lätt för mig att ignorera. Men gränsen är hårfin mellan geni och galenskap. Van Gogh och Einstein var båda riktigt underliga men ändå geniala. Jag har kärleksfulla minnen av att sitta framför tv:n med min bror och syster ivrigt väntande på den första visningen av Thriller-videon. Att säga att vi sveptes med vore en stor underdrift. I Thriller såg vi en snygg, ung, svart man vars karisma strålade ut ur tv:n som blixtar. Detta var början av MTV och de musikvideos vi ser idag. Michael Jackson var faktiskt den som bröt en rasbarriären när “Billy Jean” blev den första videon av och med en svart artist som visades på MTV. Vem kan glömma den legendariska Moonwalken. Precis som ögonblicket när folk började ringa in radiostationen för att desper försöka få namnet på den svarta sångaren (Elvis) så var det här också ett ögonblick som påverkade alla. Det fanns inte ett barn eller vuxen som inte försökte sig på Moonwalken. MJ's rörelser, energi och hans otroliga showmannaskap tilltalade en hel generation och öppnade dörren till en mängd imitationer. Men jag antar att vi alla uppskattar saker mest när de är borta. Medan jag lyssnade på mitt urval av MJ sånger kan man nog säga att jag lyssnade mer noga än någonsin tidigare. Jag föreställde mig vad han kan ha tänkt när han skrev vart och ett av orden i låtarna och jag kände varje känsla i varje ton. Vi har förlorat en legend från vår generation men cirkusen som omger hans liv fortsätter tveklöst att växa för varje bisarrt avslöjande som kommer fram. Det här är en kung som kanske är glad att han är borta.
|
