Livet | Jag blir mer och mer som min egen far |
| Skrivet av Andy Collins |
|
Från den stunden min dotter föddes började jag förändra mig själv. Jag ändrade min attityd till saker, och jag hade till och med vad de kallar ”symptom på sympatigraviditet” (min mage började växa medan min gravida partners mage började växa). Jag började bli mer och mer som min egen far. Och med dessa ändringar blev det mer och mer tydligt att min partner och jag har väldigt olika kulturella bakgrunder. Att bli min far är inte något bra! De ekande bilder jag har från min barndom är av två personer som argumenterar och min far som går, för att komma tillbaka en timme senare och fortsätta argumentationen. Men jag visste alltid var jag stod med min far. Jag har fina minnen av att sitta tillsammans med min bror bak i bilen. Vi fick våran favoritchoklad medan han gjorde en satsning i spelaffären på en ”trebent åsna”. Det är åtminstone vad han brukade kalla det när han rev sönder sitt spelkvitto senare. Jag älskade och respekterade honom. Mina föräldrar var strikta som man var på 1960-talet. Det är nästan omöjligt att jämföra föräldrarna på 60-talet med dagens föräldrar. Ändringen i synsätt har varit häpnadsväckande. Mina farföräldrar sade att barn ska aldrig tala. Det verkar orimligt att tänka på vad som var acceptabelt då, men som många i min generation säger, jag tog aldrig någon skada av det. En smäll på ändan var helt acceptabelt på den tiden och jag vet många vänner som råkade ut för värre öden för små fel i deras tanklösa unga omdömen. Oregerliga barn mötte samma öde i skolan. Jag kan minnas hur det var att böjas över huvudlärarens kateder och få upprepade slag med käppen. Det hände mer än en gång, och jag måste säga att jag förtjänade det varenda gång. Jag var inte ett elakt barn, bara dum. Oavsett så visste jag att jag aldrig skulle ha barn och låta dem växa upp under en strikt regim. Den sista personen som någon vill vara som är ens egen förälder. Min svenska partners uppfostran är väldigt annorlunda mot min. Hennes handlar om sagor, att springa barfota i gräset medan hon blåste maskrosor i slow motion. Vintrarna var hårda men det är ungefär det enda. Jag vill att mina barn ska lära sig och tuffa till sig så att de är utrustade med det de behöver när de ska möta verkligheten i livet. För mig och min partner har detta lett till en riktig konflikt när det kommer till barnuppfostran och olika synsätt på att uppfostra barn. Jag älskar mina barn så otroligt mycket att jag har svårt att bli RIKTIGT arg på dem, oavsett vad de gör. De är bara barn, så jag förväntar mig inte att de ska bete sig som vuxna. Men ibland kommer du inte så långt med taktfullhet. ”Åh snälla älskling var tyst” fungerar inte alltid. Det är så konstigt att jag nu kommer på mig själv med att säga saker som min far skulle säga. Min far skulle säga “Lyssna!” och han skulle ge en kall blick som skulle få dig att stå helt stilla. ‘Lyssna’ betydde egentligen “Du ska få se vad som händer när du INTE lyssnar!” Han skulle säga “sluta upp med oväsendet!” Detta sades medan han försökte läsa tidningen, eller titta på nyheterna, vilket kändes som varje dag. I stort sett så upprepades det varje gång skrikande barn störde. Det känns så konstigt att säga dessa saker, och varje gång jag gör det så känner jag för att skratta. Jag hör mig själv i min fars röst. Till och med mina tofflor är likadana. Men likheten slutar inte där. Häromdagen kom jag på mig själv med att köpa en Marabou till min dotter som satt i bilen medan jag fyllde i min kupong till Tipslördag. Finns det något sådant som ett ”trebent lag”? Såvitt min dotter vet så gör det det, nu.
Håller du på att bli en av dina föräldrar? Är det en bra eller dålig sak? Lämna en kommentar nedanför och diskutera i forumet på UrbanLife.
|
