Nuförtiden verkar det som om fredagar är synonymt med så kallat fredagsmys. Helgen ska firas in med god middag, chips, ett underhållningsprogram på tv och familjen uppkrupen i soffan. Om det är nidbilden av hur en fredagskväll ska spenderas var vi som befann oss i den fullsatta salongen framför stora scenen på Södra Teatern riktiga rebeller. Vi var nämligen där för att lyssna på ett föredag av Sara Ahmed och hennes samtal med Ulrika Dahl. Denna kväll var avslutning för TankeVerkets program för våren, där de bjudit på en rad intressanta seminarier/föreläsningar på teman gällande politisk teori och politisk praktik.

Sara Ahmed är professor i Race and Cultural studies vid Goldsmiths College, University of London. Hennes bok Vithetens hegemoni har just gets ut i svensk översättning på TankeKraft förlag. Föredraget denna kväll var titulerat Vithet, rasism och mångkult som fantasi. Ulrika Dahl är kulturantropolog och lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola.

Klockan 18.00 prick börjar kvällens event. Vi är många i publiken som laddar upp med block och penna i våra knän. För en stund känns det precis som vilken föreläsning som helst för mig som till vardags är student vid Stockholms universitet. Den stora skillnaden är att hela föreläsningen kommer att handla om vithet, rasism och viss kritik mot mångkulturen som tes, det är verkligen inte vardagsmat. Något som Sara Ahmed uppmärksammade och uttryckte en glädje över, förutom att detta var den flådigaste lokal hon hållit föredrag i, var att publiken var en härlig blandning av fler än bara icke vita.

Kvällen inleds med att Ulrika Dahl, för kvällen iförd en ljuvlig röd sjal som lyser upp den mörka scenen, ger en fyllig och lärorik presentation av Sara Ahmed. Hon drar även kopplingar till några av Sveriges viktiga teoretiker på området om vithet. För att nämna några av dessa; Irene Molina, Ylva Habel, Alexandra Ålund, Diana Mulinari och Paulina de los Reyes.  Dahl avslutar med att säga att detta är frågor som behövs uppmärksammas mer i Sverige. Efter presentationen övergår Sara Ahmed till sin föreläsning. Utrustad med en PowerPoint- presentation utgår Ahmed från en bröderna Grimm saga som därifrån övergår till frågan om motstånd. Institutionell vithet avhandlas likväl som mångfald på arbetsplatser och att vara i vägen.

Sara Ahmed beskriver hur det är att vara den som påpekar orättvisor och motståndet som finns för förändring. Med en bild av en tegelvägg illustrerar hon hur det kan upplevas som att det antirasistiska arbetet innebär att stånga huvudet i en vägg gång på gång.  Hon talar om att mångfaldstanken kan ses som ett flöde och de som längs med vägen påpekar eventuell rasism, diskriminering eller förtryck blockerar detta flöde. De är i vägen och får ofta höra att det inte finns någon rasism om de bara slutar talar om det. Sara menar dock att det är viktigt att tala om rasism, vithet och vad det egentligen innebär med mångkultur. Mångkultur är inte bara något som minoriteter står för därmed inte heller bara de som ska studeras utan även majoriteten, de vita. Ahmed framför kritik mot att idag handlar så mycket om att komma med lösningar till rasismen att vi missar kritiken.

Hon fortsätter med att tala om att om vi inte ges utrymme att kritisera och diskutera kommer vi inte åt rasismen och förtrycken. ”Don’t turn away from what makes it hard for you to live” avslutar Ahmed med att säga. Hon har givetvis rätt men ändå kan jag inte sluta tänka att det kräver både mod, ork och kraft. För som en del av den sedda minoriteten, den som ska stå för mångfalden kan jag ofta känna att jag bara vill smälta in och vara som alla andra (i det här fallet uppenbarligen vit).

Att vara den som ska representera något ständigt och jämt kan vara tröttsamt och speciellt frustrerande när jag vill framföra kritik. För tydligen går det bra att representera något som någon annan tycker att jag borde vara men jag får inte framföra kritik till den som satt mig i den positionen. Stärkt av Ahmeds föredrag stämmer jag in i den varma applåd som aldrig tycks vilja tystna när hon avslutar sitt föredrag och övergår till ett samtal med Ulrika Dahl samt svarar på publikens frågor.

Jag går ut från Södra Teatern och möts av solsken till skillnad från den regntyngda himmel som var när jag gick in. Jag tänker att fler borde varit där och hört detta. Jag är glad att TankeVerket ordnar dessa kvällar och tar samtal rörande ämnen som annars brukar vara reserverade till den akademiska världen och gör dem tillgängliga för fler grupper i samhället.