Recension av ”I'm Chocolate, You're Vanilla” av Marguerite Wright

Hur hanterar man de specifika frågor som kommer upp när man är förälder till barn med afrikansk bakgrund?

Naturligtvis beror en stor del av svaret på frågan på vilka omständigheterna för familjen är. Trots det finns det generella råd som passar oavsett omständigheterna (men tyvärr inte översatta till svenska).

Boken ”I'm Chocolate, You're Vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World” av den afrikansk-amerikanska psykologen Marguerite Wright är ett av – såvitt jag förstått – ganska få försök att guida föräldrar när det gäller frågor om ras.

Författarinnan går igenom barns förhållningssätt till sin ras från förskoleåren till gymnasietiden. För varje utvecklingsperiod tar hon upp hur barn – främst afrikansk-amerikanska barn – generellt reflekterar kring sig själva och sin omgivning.

”I'm Chocolate, You're Vanilla” är avsedd för USA, men den är antagligen användbar i de flesta västländer med relativt många invånare med afrikanskt påbrå, eftersom det är ett grundläggande antagande i boken att det finns en tämligen inflytelserik, stor och organiserad afrikanskättad befolkning i samhället.

I USA finns ju afrikansk-amerikanska förskolor och skolor, barnprogram, TV-kanaler, barnböcker och bostadsområden. Som läsare inser man snabbt att om ens egen verklighet är helt annorlunda, som den är i Sverige, så går de flesta av de praktiska råden och tipsen inte att använda.

Nästan en tredjedel av boken ägnas åt att framföra att barn fram till sexårsåldern inte är medvetna om sin ras, mest på grund av att hon på olika sätt intervjuat afrikansk-amerikanska barn och att nästan ingen har definierat sig själv som ”svart” utan som ”brun”.

Varnar för negativa stereotyper (exempelvis gangsta-hip-hop)

Wrights slutsats att ras därför inte spelar någon roll för små barn känns ganska märklig; det avgörande är för mig inte vilken färg eller vilket ord barnet väljer för att beskriva sig självt, utan om barnet subtilt uppfattar att det tillhör en marginaliserad grupp i samhället. Wright har uppenbarligen kommit till slutsatsen att barn märker av det, eftersom hon rekommenderar att barn i alla åldrar bör få lära sig om positiva afrikanskättade förebilder, och varnar för negativa stereotyper (exempelvis gangsta-hip-hop).

Hon påpekar specifikt att afrikanskättade barn som lever i samhällen med nästan bara vita, kan känna utanförskap och ensamhet.

Tyvärr nämns detta knappt, för Wright konstaterar att det är en så ovanlig situation i USA. En av de saker som jag tilltalades av var bokens undertitel som säger ”...black and biracial children...”, men det totala utrymmet som specifikt ägnas åt ”biracial children” är cirka sju sidor – av 265. Sammantaget är boken ändå hyfsat läsvärd för föräldrar till afrikansksvenska barn, men man bör ha låga förväntningar på hur mycket man kan få ut av den.

Det centrala budskapet är: ge dina barn kärlek, goda förebilder av av alla sorter, lär dem positiva saker om deras afrikanska bakgrund, och se till att de går i en skola med gott rykte och hög kvalitet – då finns det goda chanser att dina barn trivs med sig själva och lyckas i livet.

Keyo Sedenrej föddes i Bromma, är gift och pappa till två små söner. Han har startat Urban Africa Movement (finns på Facebook) som genom fokus på bilder vill visa att det finns en helt annan sida av Afrika än misär och safari. Keyo har en Fil.Kand. i Geografi från Uppsala Universitet och är självlärd inom afrikansk historia.