Startsida 
Columns The Hofverberg Column Jord och annan jord
Columns The Hofverberg Column Jord och annan jord
| Jord och annan jord |
| Skrivet av Christian Hofverberg |
| 2010-03-07 18:26 |
The Hofverberg Column THONY BELIZAIRE/AFP/Getty Images Jordskredet som nyligen dödade hundratals människor i Uganda samt jordbävningarna i Chile och på Haiti har visat på den obalans som råder när det gäller nyhetsrapporteringen i media. Det står tydligt att det är närhetsprincipen samt kopplingarna till Sverige som land och till svenskar som folk som är det som avgör om en händelse får stor uppmärksamhet i media. Nu kan det tyckas orättvist att ställa Chile mot Uganda då dessa länder representerar kontinenter som båda är eftersatta, både i frekvens och i nyansering, när det gäller rapporteringen i media. Om Haiti skrevs och rapporterades det dessutom massor av i medierna efter jordbävningen men hur ofta läste du om Haiti innan katastrofen (och hur ofta kommer vi få läsa om Haiti om 2-3 år)? Beskrivningen om att svensk media generellt rapporterar utifrån hur starka kopplingar en händelse har till Sverige torde därmed vara en korrekt sådan. Men det är just en beskrivning och inte nödvändigtvis något som är eller borde vara en självklarhet. En tanke som bör tas med i denna diskussion är att vi som konsumenter, och även media som bransch, bör ställa lite olika krav beroende på vilken aktör vi pratar om. SVT, DN, SvD är exempel på aktörer som jag tycker borde ha en bättre balans när det gäller rapporteringen av olika händelser. SVT, med sitt public service-uppdrag i bagaget, borde rapportera mer om Uganda, Kongo och andra medialt underrepresenterade områden i världen än vad de faktiskt gör (det borde vi på Urbanlife också göra men vi har, än så länge, inte resurser att göra det utöver rewrites och ev. intervjuer med människor från de berörda länderna). När det gäller social media (Facebook, Twitter, bloggar etc.) så utgör den en allt viktigare del av media och erbjuder ett utmärkt sätt att ta del av saker som inte kommer fram i traditionella nyhetskanaler. Problemet är dock att även om användningen av social media är enormt stor i Sverige så söker inte de breda massorna av befolkningen upp nyheter om Uganda eller Kongo, utan det är fortfarande genom de stora mediekanalerna som folk får kunskap om händelser i dessa länder. Så social media kan än så länge inte motverka den obalans som finns i nyhetsrapporteringen. Egentligen så tar denna diskussion sin utgångspunkt i en klassisk och evig debatt inom media & kultur. Ska media ge folket det de vill ha eller det folket behöver? Jag tycker det beror på vilka formella krav och policys som olika mediekanaler har på sig själva och från det offentliga, men givetvis också utifrån de krav som vi som konsumenter ställer på dem. Men till sist tror jag det hela avgörs av två saker: representation och integration (verklig sådan, inte assimilation). Den svenska mediekåren är extremt vit, det är ett faktum. Obalansen i nyhetsrapporteringen lär inte minska förrän antalet journalister med annan etnisk bakgrund än den typiskt svenska/europeiska blir betydligt större. Ännu viktigare är att svenskar med afrikansk/svart bakgrund vågar prata om sig själva som afrosvenskar. Först då kan det skapas en opinion för att medier ska rapportera oftare, och mer nyanserat, om länder som Uganda trots att det inte bor så många ugandier i Sverige. Vad tycker du som läsare om svensk media? Ge oss dina kommenterar och funderingar, här eller i forumet. |
Kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post