|
Skrivet av Christian Hofverberg
|
|
2010-03-07 18:26 |
The Hofverberg Column
THONY BELIZAIRE/AFP/Getty Images
Jordskredet som nyligen dödade hundratals människor i Uganda samt jordbävningarna i Chile och på Haiti har visat på den obalans som råder när det gäller nyhetsrapporteringen i media. Det står tydligt att det är närhetsprincipen samt kopplingarna till Sverige som land och till svenskar som folk som är det som avgör om en händelse får stor uppmärksamhet i media.
Nu kan det tyckas orättvist att ställa Chile mot Uganda då dessa länder representerar kontinenter som båda är eftersatta, både i frekvens och i nyansering, när det gäller rapporteringen i media. Om Haiti skrevs och rapporterades det dessutom massor av i medierna efter jordbävningen men hur ofta läste du om Haiti innan katastrofen (och hur ofta kommer vi få läsa om Haiti om 2-3 år)?
Beskrivningen om att svensk media generellt rapporterar utifrån hur starka kopplingar en händelse har till Sverige torde därmed vara en korrekt sådan. Men det är just en beskrivning och inte nödvändigtvis något som är eller borde vara en självklarhet.
|
|
|
Skrivet av Christian Hofverberg
|
|
2010-01-12 09:23 |
|
”Genom Simulambucofördraget 1885 mellan Portugals kungahus
och Kabindas prinsar, utropades ett portugisiskt protektorat som garanterade
de lokala prinsarnas rättigheter och Kabindas
självständighet från Angola.”
Detta går att läsa på Wikipedia.
Inte världens mest pålitliga källa men ändock.
Det är här, här mellan historiska faktauppgifter om kabindiska prinsar och portugisiska protektorat, som vi finner grunderna till Togospelarnas ofrivilliga uttåg ur Afrikanska Mästerskapen. Det är här arvet från kolonialism och förtryck gör sig påmint, och det är någonstans här som medierna borde gräva lite djupare för att kunna erbjuda en mer nyanserad rapportering om de tragiska dödskjutningarna i Angola. Eller var det i Cabinda? Eller var det i Afrika?
|
|
2009-11-21 11:55 |
 That brotha Hova have said that 30 is the new 20 and that may be true, but not in StockTown a.k.a. Stockholm. Here 30 is the new 40. And I love it.
And I hate it.
Maybe it’s the Henny penetrating my veins as I’m writing this but I just got home from a great night out on the town with one of my best friends. This night I heard DJ Vietnaam play some classic hip hop tracks at Obaren, I scooped up the atmosphere at East while reminiscing how it was there back in the days, and then I got real live at Berns hearing Zoulias and DJ Taro spinning the club-bangers at Berns.
I felt young.
And I felt old.
|
|
Skrivet av Christian Hofverberg
|
|
2009-10-27 23:09 |
”… It incenses me that our own people don’t realize our own heritage,
our own culture, this is our music man”
“Everything you just said is bullshit…
That’s right, the people don’t come because you grandiose motherfuckers
don’t play shit that they like. If you played the shit that they like,
then people would come, simple as that”
- Excerpts from the movie Mo’ better blues
by Spike Lee
The conversation between Bleek and Shadow Henderson (played by Denzel Washington and Wesley Snipes) could be symbol for all forms of black music. A constant struggle between being true to the art and being true to your audience, or perhaps being true to yourself.
But in fact, this conversation could very well summarize the never-ending conflict within black culture. Whether it be African-American culture, African culture or Afro-Swedish culture.
Drawing from some of the comments we got from last weeks Ubuntu Film Festival and from the experiences I’ve had on other events related to black culture here in Sweden, there is pattern so obvious that a child couldn’t miss it; the more traditional, the more intellectual, the more serious an event is, the less number of black people you’re going to find at that event.
|
|
Skrivet av Christian Hofverberg
|
|
2009-10-09 12:34 |
Nelson Mandela, Desmond Tutu,
Martin Luther King Jr.
Big names, great men.
Each of them has left a legacy that is timeless and universal. Does Barack Obama qualify in this group of greatness? Apparently, according to the Norwegian Nobel Committee. Not yet if you ask me. And I’m saying this as a supporter of Obama.
Barack Obama has during his first year as president of the United States done much to restore hope, not just to his own country but to the world. I’ll be the first to acknowledge that. But that alone isn’t enough and shouldn’t be enough.
|
|
|
|
|
<< Första < Föregående 1 2 Nästa > Sista >>
|
|
Sida 1 av 2 |
Nathaniel Richardson 
Intriguing Trio offers a smooth Gro...
Historic day in Afro Swedish histor...
Black Women in Europe™: Power List ...