Log in
Afrikansk kultur i Schlagerfestivalen ger hopp för framtiden
Written by Johan Palme   
Tuesday, 10 May 2011 00:47
Haba haba

Schlagerfestivalen, Eurovision Song Contest, brukar vara själva sinnebilden av töntig europeisk musik. Men de senaste åren har de som har velat se människor med afrikanskt ursprung kunnat glädja sig åt en hel racka framgångar.

Getty Domeins ”Yeba” blev en oväntad hit i fjol efter den svenska uttagningen, särskilt bland landets barn. I den stora internationella tävlingen lyckades Jessy Matador, tävlandes för Frankrike, uppnå en hedrande topp-tioplacering med ”Allez Olla Olé”. Och i år kan den afrikanska diasporan här i Skandinavien glädja sig åt Norges bidrag, tävlandes i semifinalen som visas på SVT i kväll, framfört av fantastiska norskkenyanska Stella Mwangi, vars ”Haba Haba” utsetts till en av favoriterna att vinna hela klabbet av kritikerna.
Kanske visar de här framgångarna på ett genomslag för afrikansk kultur på ett större plan i Europa, efter Fotbolls-VM i Sydafrika i fjol som Jessy Matadors låt skrevs till. Men samtidigt finns det en skillnad mellan vad de olika låtarna handlar om som är intressant.

Jessy Matadors låt är nämligen precis i hans vanliga stil. ”Allez Olla Olé” låter tämligen exakt i linje med genombrottshiten ”Decale Gwada”, som på alla sätt representerar den stora styrkan och spridningen i världen av människor med afrikanskt ursprung – en fransk artist som spelar in en låt i en ivoriansk genre med en text som handlar om Guadeloupe. Och musiken innehåller i lika stor utsträckning alla delar av den spännvidden och den resan, fast det rör sig om Eurovision.

Det gäller inte Stella Mwangi.

Stella Mwangi är nämligen egentligen rappare, och slog först igenom stort i gengevärlden i Kenya under artistnamnet STL. Hennes stil, lite inspirerad av amerikanska Eve, är tuff, ung och partyorienterad. Hittar som ”Take it Back” och ”She Got It” gjorde henne till en tillräckligt stor stjärna i Afrika för att hon skulle få uppträda tillsammans med en storstjärna som nigerianska D’Banj.

Men till den norska uttagningen har någonting hänt. Linnet och guldjackan är utbytta mot en liten (ursnygg!) designerklänning. Hon rappar inte en rad, utan är plötsligt sångerska. Och låten är plötsligt full av soukousgitarrer och nostalgi, medan Engelskan blivit till småklatchig Swahili (som ju knappast är just gengens språk). Styrkan finns kvar, men nu paketerad i rötter, femininitet och gammal visdom.

Nu är den typen av förvandling inte ovanlig i eurovisionsammanhang, där ”förenklade” versioner av nationella stilar är oerhört vanliga. Inte heller är det konstigt att sjunga nostalgiskt om sin farmor – Armeniens Eva Rivas gjorde det framgångsrik i fjolårets tävling.

Men samtidigt tror jag det säger en del om bilden av Afrika att det just blir den stilen som går hem. Om och om igen.

Aldrig, aldrig skulle kunnat vinna tävlingen i ett skandinaviskt land

 

På 30-talet tvingade folkmusikinsamlaren och managern John Lomax den egentligen ganska sofisktikerade svarta gitarristen Lead Belly att göra sig så primitiv som möjligt, klädd i smutsiga fängelsekläder. Generationer av så kallad ”världsmusik” gjord för en europeisk publik har framhävt bilden av Afrika och svarta som särskilt ursprungliga, omoderna, kopplade till sinna stammar. Om afrikaner rappat eller använt datorer för att göra beats har det kallats ”kulturimperialism” och ratats.

Det finns förstås en plats för alla slags musik av afrikanskt urprung i världen. Stella Mwangi själv har hela tiden pratat om hur hennes musik inte har någonting ”med rötter att göra – musik har ingen ålder, ingen färg, ingen bakgrund”, och det är sjukt bra att hon varit drivande i låtskrivandet själv. Jag kommer absolut till hundra procent stödja henne i kväll och i finalen på lördag.

Men samtidigt är det jävligt synd att den moderna, tuffa, starka musik Stella Mwangi brukar göra aldrig, aldrig skulle kunnat vinna tävlingen i ett skandinaviskt land.



SocButtons v1.5
 

Add comment


Security code
Refresh