Om första dagen på Stockholm Jazz Fest känns som en längtan efter fjolårets Baduizm så är dag 2 och dag 3 på festivalen tiden då soul- och jazzveteranerna visar vart skåpet ska stå.

Courtney Pine visar på den tidiga fredagskvällen att showmanship och instrumentell skicklighet inte är varandras motsatser. Tillsammans med sitt band, där violinisten Omar Puente briljerar, så bjuder Pine publiken på en underhållande och humoristisk vandring mellan New Orleans-jazz, karibiska och afrikansk rytmer.

Fredagens mest imponerande framträdande kommer dock från den brittiska veteranen Omar. Till en början känns placeringen av hans spelning (till scenen Backen) lite orättvis med tanke på Omars status och goda rykte som artist, men när hans avslappnade soul studsar mellan de tätt packade husen kan man direkt konstatera att detta är den bästa platsen på festivalen för hans musik.

Som det proffs han är så låter han sig heller inte störas av att stora delar av publiken lämnar honom under spelningen för att titta på Nils Landgrens Funk Unit. Det är utan tvekan deras förlust för de missar en artist vars sound lyckas vara smooth och kraftfullt på en och samma gång. En ljuvlig cover på festivalkollegan Roy Ayers “Sunshine” är höjdpunkten på Omars framträdande och en av festivalens bästa stunder.

Fredagens huvudakt är förstås Kool & The Gang. De tar verkligen sitt ansvar när de, trots att några av originalmedlemmarna börjar bli till åren, sätter full fart med hitar som “Fresh” och “Get down on it”. Som festivalbesökare önskar man att yngre artister är där och lär sig vad ordet underhållning egentligen betyder. För de här soulgubbarna låtar inte stela leder stoppa dem utan de kör på med perfekt koordinerade danssteg och publikfriande instrumentalsolon.

Kool & The Gang blir en perfekt avslutning på fredagskvällen. Tillsammans med Courtney Pine och Omar gör de nästan så att man glömmer bort längtan efter en Ms. Badu.

Sista dagen på festivalen är vikt för Missy Elliot. Tyvärr så spenderar hon mer tid på att signera sneakers som slängs ut bland publiken, och på att snacka. Dessutom är hon c:a 30 minuter försenad när hon, som en hiphopgumma i lådan, kliver ut ur ett par boxar staplade på varandra (vars framsida bildar hennes förnamn) och drar igång gamla hiten “She’s a bitch”.

En kraftfull och lovande start men hela hennes framträdande utmynnar bara i “to much talkin’, not enough rap”. En enorm besvikelse med tanke på vilka låtjuveler Missy Elliot har i sin skattkista.


Saxofonisten / klaviaturisten Raeford Gaskins

Nä, festivalens avslutande dag räddas av en artist som verkligen kan göra skäl för epitet som legend och veteran. Roy Ayers, som spelar några timmar innan Missy Elliot, skippar att slänga ut skor till publiken och koncentrerar sig istället på det som människor är där för, dvs. musiken!

Och om man önskade att yngre artistförmågor kollade Kool & The Gangs spelning så önskar man att alla artister, oavsett ålder och genre, studerade Roy Ayers spelning denna lördagskväll för den är inte bara festivalens överlägset bästa framträdande, den är en skolboksexempel på hur en artist genom skicklighet, charm och att bara vara naturlig kan underhålla och utbilda sin publik.

För oavsett om Roy Ayers bjuder på afrobeat a la Fela Kuti, jazz, eller originalet av “Everybody loves the Sunshine” så är han i total kontroll. Samtidigt släpper han med glädje fram saxofonisten/klaviaturisten Raeford Gaskins under spelningen och denne man glänser nästan lika mycket som sin bandledare.

Roy Ayers är jazzfestivalens absoluta höjdpunkt och visar med sin spelning att även en erfaren artist som Missy Elliot har mycket kvar att lära.

Foto: Xulio Gonzales