| Caliban som rocker |
| Written by Rikard Rehnbergh |
| Friday, 07 January 2011 13:23 |
 Just nu ges William Shakespeares pjäs Stormen på Dramaten i Stockholm. Pjäsen var Shakespeares nästsista i vilken han bland annat skrev de bevingade orden: ”We are such stuff / As dreams are made on, and our little life / Is rounded with a sleep.” Dramatens uppsättning är frejdig och folklig där en del av publiken sitter på scenen och en del av skådespelarna sitter bland publiken på parkett. Överlag är det mycket dans, akrobatik, jättemarionettdockor och annat publikvänligt i engelske John Cairds regi. I korthet handlar pjäsen om trollkarlen Prospero, hertig av Milano, som tillsammans med sin dotter Miranda strandsätts på en avlägsen ö, okänt vilken, efter att ha avsatts från sitt ämbete. Men med sina magiska färdigheter finner han sig snart väl hemmastadd på ön som Prospero gör till ”sin”. Detta mycket tack vare den ende inhemske invånaren Caliban, son till häxan Sycorax, som snart blir hans slav, träl såsom Fredag blir Robinson Crusoes. En allegori över kolonialismen om något. I samband med publikationen av Octave Mannonis bok Psychology of Colonization och den emancipationsvåg som drog över Afrika, Karibien och Asien ändrades synen på Stormen rätt rejält vid 1950-talets slut och 60-talets början. Nu sågs pjäsen med postkoloniala, kritiskt granskande ögon och Prospero jämfördes med Colonel Kurtz i Joseph Conrads roman Heart of Drakness. Exempelvis förlade négritudegrundaren Aimé Césaire Une Tempête i Haiti och liknade Caliban vid det haitiska folket. Och det mest intressanta med föreställningen – förutom att Prospero faktiskt uppfostrat Miranda på egen hand, låt vara till sin ”lilla lydiga” dotter – brukar vara på det sätt som Caliban framställs på scenen. Vanligtvis är han svärtad eller svartmålad i ansiktet, som i en gammal, unken revy eller vaudeville från 20-talet. I den här uppsättningen är han dock ännu vit. Han är dessutom dreadlockig, svartrockig och ”white-trashig”, som en korsning mellan Dregen, Jack Sparrow och Marilyn Manson, och han rullar liksom fram som gick han på heroin. Vad som däremot inte skiljer sig från andra uppsättningar är att de vedervärdiga och underdåniga, lismande och plansmidande dragen finns kvar hos Caliban. Han, den okunnige öbon och aboriginen (kommer från latinets ab origine, från ursprunget), skall veta sin plats och vara tacksam över att den upplyste och mångkunnige européen kommer och har förbarmande över honom. Ja, som till och med lyfter honom ur okunnighetens träsk med hjälp av religionsliknande läror. Fast att Prospero egentligen har Caliban att tacka sitt liv för, liksom Robinson borde vara tacksam över Fredags hjälp, är inget som direkt framkommer i varken Shakespeares text eller Cairds uppsättning. Örjan Ramberg framställer Prospero med det mått av överlägsenhet och nedlåtenhet som här är tillbörlig. Och Stina Ekblads luftande Ariel är så servil och diplomatisk som man kan förvänta sig av en, om än något motvilligt, maktens lakej. Men mest förtjänsfullt spelas Caliban av den alltid lika habile Jonas Karlsson. Fastän döm för er själva: Stormen ges till och med den 16 februari 2011. /Rikard Rehnbergh |