Brodern sägs ha blivit överkörd av en lastbil, det är bara det att han inte blev det, utan kallblodigt skjuten på fläcken av den yngre medarbetaren då han spottade framför dennes fötter och därefter dumpades i kloakerna. Problemet, för de vita, är att brodern vägrar lämna bygget förrän han fått vad han har kommit för: liket som skall tillbaka till byn. För att täcka upp mordet och skändningen planerar de bägge vite männen att skjuta även brodern och sedan köra över honom med en lastbil, för att han inte ska kunna identifieras, och istället transportera liket efter honom till byn. Lik som lik, som de resonerar, ”neger” som ”neger, liksom!

Den trogne brodern förhandlar värdigt och sansat med den äldre byggbasen, som innerst inne verkar vilja väl, men gör så fel; medan den yngre medarbetaren bara har hån och förakt till övers för lokalbefolkningen, han är också den som använder N-ordet mest, om inte endast. När så den blivande bruden och den trogne brodern har ett passionerat möte skruvas dramat till ytterligare. Det är välspelat, men Ljungmark är nästan för bra, bra mycket bättre än de övriga i ensemblen. Det är lite som om läraren hoppat in och tagit en bärande roll i elevuppsättningen på Teaterhögskolan. Fast där regin är utlevad, för effektsökande och actionbetonad, där är scenografin stram, steril och mycket bra. Med en ramp av spotlights lyckas Munshi åstadkomma en kall, men ändå tropiskt svettig atmosfär och det är skickligt gjort. Den skitiga, maskinella, industriella, lite Lynchaktiga ljudbilden av Roger Larsson & Rikard Borggård förhöjer därutöver denna känsla.

Pjäsen är en allegori över den europeiska exploateringen av Afrika som kontinent. Det är inte för inte som Léopoldville – som fram till 1966 var imperialisternas/kolonisternas namn på staden Kinshasa i Kongo, f.d. Belgiska Kongo, som 1971 bytte namn till Zaïre – omnämns i texten, som för att påminna oss om de folkmord som ägt rum över hela kontinenten.

Först kom militärerna, sedan missionärerna, samtidigt eller något senare antropologerna, sist men inte minst kom kapitalisterna, affärsmännen, och i viss mån även turisterna i dess kölvatten, men alla var och är de/vi i någon mån kolonisatörer och exploatörer. Det får bli dagens läxa.