Home 
Arts Film/Cinema Film review/recommend Med högt Tempo under dagarna fem
Arts Film/Cinema Film review/recommend Med högt Tempo under dagarna fem
| Med högt Tempo under dagarna fem |
| Written by Rikard Rehnbergh |
| Thursday, 18 March 2010 00:12 |
 Det är den trettonde dokumentärfestivalen Tempo i ordningen. Främst anordnas den på Söder i Stockholm, men den har även ett par gästspel på Nobel- och Moderna museet, med naturvetenskaplig respektive konstnärlig inriktning. Bland den uppsjö sponsorer som Tempo lyckats vigga sticker den sydafrikanska ambassaden ut en aning: inte mindre än tolv filmer har sydafrikanskt ursprung. Detta ett led i strategin att ”pusha” för konsten och kulturen i och från landet innan det brakar loss, VM i fotboll i sommar, för första gången på den afrikanska kontinenten. Det är därför följdenligt att Sydafrika inleder/inviger festivalen med filmen Rewind (regi: Liza Key) som baserar sig en kantat med samma namn (A Cantata for Voice, Tape and Testimony) av kompositören Philip Miller som i sin tur baserar sig på de så kallade Amnesty Hearings i augusti 1999. Miller har således tonsatt delar av förhören med suckar, vädjanden, gråt och allt. Själva dokumentären blir lite väl uppstyckad, molto, till och med troppo staccato, för att tala ”musikaliska”, när Key växlar innan motorn gått upp i varv: Bilder från kantatföreställningen och kommissionsförhören blandas med intervjuer av de därifrån medverkande, alltså såväl offer som förövare, solister som tonsättare, och det blir för mycket, men man blir nyfiken på kantaten. Jordens snällaste apaJordens snällaste apa, kan man ju tro att Homo sapiens inte är, men jo, om man ska tro Lasse Berg så är det just det den är. Bio Victoria den 11 mars: Han presenterar sig, plockar ut två mer eller mindre frivilliga i publiken och drar ut ett sex meter långt måttband emellan dem och gör sen nedslag lite här och var längs bandet för att berätta om olika händelser i den mänskliga historien, mest anmärkningsvärt de sista två decimetrarna som symboliserar oss sapiens, vår tid. Dokumentären (regi: Martin Widman) då? Jorå, godkänd, men inte mer, en stereotypisk SVT-doku. Det är alldeles för mycket Lasse Berg i filmen, som ju trots allt handlar om allas vårt ursprung, ett första person plural hade varit lika gångbart och långt klädsammare än första person singural, ett ”vi” istället för ”jag”. Och alla forskare, afrikaner som amerikaner, som medverkar som experter, är så när som på en kvinna med indiskt påbrå vita! Apropå public service: Ikon hette ett program som gick på SVT för ett par år sen. Idén byggde på att unga människor kunde skriva och skapa dokumentära kortfilmer som sedan visades på Ikon. Konceptet exporterades till /importerades av Sydafrika, sedermera, så här står det i programbladet: ”Ikon South Africa är en plattform för oetablerade filmare med angelägna historier att berätta. Projektet började redan 1999 då grundarna av Ikon Sverige och Story AB mötte unga svarta filmare i kåkstäderna. Vänskapen växte dem emellan och idén tog form om att samarbeta.” De flesta kortfilmerna berör kampen mot apartheid på ett eller annat sätt, där Bikos Children av Vuyisa Yoko, sticker ut med sitt vågade, moderna, formspråk och Vaughan Gioses fina film om sin fars liv och kamp, Yu Chi Chan Club.  Kan man tala om konstruktivt våld så var just kampen mot apartheid det. Dess diametrala motsats, destruktivt våld, är vad som visas i La vida loca (det galna livet). Dokumentären handlar om den omtalade spelfilmen Sin nombre (se artikel om Stockholms filmfestival: ) på riktigt. Det är få andningspauser och så fort livet blir något drägligt – till exempel då gänget startar ett bageri för att bryta våldsspiralen men hela tiden störs och trakasseras i sitt arbete av polisen – så avbryts bild & ljud abrupt av tre skott, bang-bang-bang: nytt dödsfall, ny begravning där alla gängmedlemmar samlas kring kistan och sjunger en särskild psalm.Det jobbiga är att det är de ungdomar som man lär känna i filmen som dör som flugor. Och som att understyka detta meningslösa, destruktiva så strök även regissören Christian Poveda med i en gänguppgörelse. På Wikipedia står: “Born to exiled Spanish parents in Algeria, he went to France with his family in 1961/2. He was assassinated in El Salvador, probably by a member of aMara.” Låt oss stannna kvar i Latinamerika, fast förflytta oss från El Salvador ner till Peru. Mikael Wiström & Alberto Herskovits sluter familjetrilogin med Familia (Den andra stranden var den första delen och Compadre den andra). Fadern Dani kör moppetaxi, ena sonen är i skolåldern, andra jobbar som cobrador, indrivare; ena systern bor hemma, den andra har precis flyttat ut. Filmen börjar med att modern Naty väljer att lämna familjen för att pröva lyckan i Spanien och den slutar med att hon sitter på planet tillbaka till Madrid, efter att ha varit hemma och bland annat gift sig med sin livslånge partner Dani, för det är först nu de har haft råd, to be continued. En solklar cliff-hanger, kan tyckas, men det visar sig vid det efterföljande samtalet med firma Wiström & Herskovits att det inte blir någon fjärde del. Publiken får emellertid det lugnande beskedet att familjen kommer återförenas i den brasilianska staden Coritiba: slutet gott, allting gott! The Birth of Punk Islam För att vara rättvis måste några filmer från Mellanöstern, som handlar om Islam – otippat! – omnämnas också. Ett par smultron i hallonhäcken är Love+War in Kabul (regi: Helga Reidemeister), en ytterligt långsam film om omöjlig kärlek inom pashtoklanen, den kanske mest omedgörliga av de afghanska klanerna, mellan en handikappad man och en gift kvinna. Lika omöjlig eller åtminstone svårförenlig tycks temat för Taqwacore – The Birth of Punk Islam vara. Regissören Omar Majeed följer muslimska punkband som ”vuxit upp som svampar ur jorden sedan Michael Muhammad Knight skrev sitt manifest The Taqwacores” (programbladet). Det är ett muslimskt följe, som samlas kring författaren, en konverterad, till romanen/manifestet The Taqwacores, som får problem i Nordamerika (där de är för muslimska och därmed farliga) och än mer problem i Pakistan (där de är för västerländska och därmed förfallna) under den resa de företar tillsammans. Lite kritikNågra höjdarfilmer har för få visningar, exempelvis omtalade Videocracy (som också vann Tempo documentary award, den kommer dock på en SVT-kanal inom kort) har endast en, här ovan omskrivna La vida loca och Familia blott två. Överlag är bildkvaliteten si och så, det är förståeligt, av logistiska skäl, att inte alla kopior kan vara 35 mm, men alla behöver väl inte vara DVD, vilket givetvis ger en kornig, pixlig, risig bild. Programbladet saknar index – igen! – med ett enerverande bläddrande som följd. Men låt oss avsluta med lite beröm i stället: regisamtalet som följer på filmen är verkligen givande. Du får, som betraktare, chansen att inte bara ställa frågor kring filmen utan även möjligheten att bilda dig en personlig uppfattning om filmmakaren. Rikard Rehnbergh is a Swedish born Journalist and Anthropologist who has lived, studied and written about colonial structures, social, sexual, and cultural discrimination foremost in the former "colonies", such as Australia, New Zealand, Jamaica, Trinidad & Tobago. |